Trek till Bhandar

Date: 2007-11-19

Det var fortfarande mörkt när Karma släppte av oss med sin taxi på busstationen, ett kaos av människor, stora fordon och massor med oljud. En kall rå dimma ligger i luften. Temba, jag och Rahm hittade snabbt bussen vi skulle åka med. Jag har redan nu insett att här i Nepal måste man vara väldigt tydlig med hur man vill ha det, annars blir det lätt missförstånd. Så därför påpekade jag inför Temba att bagaget som skulle ligga på taket spändes fast ordentligt innan avresan, vilket nu i efterhand var väldigt klokt. Jag vill inte att mitt bagage skall försvinna! Bussen åkte tutandes och skumpandes iväg med Jiri som destination, samtidigt gick solen upp i Kathmandu.

 

Jag sitter med benen ute i gången för att få plats, nerhukad för att inte få den hårda huvudkudden nere i ryggen. Bussarna här är inte byggda för långa människor, till och med Temba som är en kort liten man har svårt att rymmas där han sitter bredvid mig närmast fönstret. Bussen är fullproppad med människor, unga som gamla, män och kvinnor. Golvet är fullt med väskor som man får kliva över för att komma någonstans. En kassett med Nepalesisk störande musik spelas högt i högtalaren, om och om igen. Detta är Nepal, obekvämligheternas land, vad mer får man begära. Jag måste erkänna att någonstans finns det en charm i all kaos, allt behöver inte alltid vara inramat, rent och perfekt som hemma. Men ska jag vara ärlig så trivs jag inte så bra i just den här situationen, det blir lite för mycket kulturkrock på en gång.

 

Jiri ligger fågelvägen bara 19 mil bort från Kathmandu, men det här är Himalaya så därför finns det vissa hinder på vägen. Bussen går uppför branta milslånga backar, slingrande och skakigt som aldrig förr. Vi stiger på ett ställe från 1000 meter över havet till 2600, bara efter en backe! Utsikten är underbar, risodlingar i terrasser, dalgångar och ”kullar” på 5-6000 meters höjd. Jag skrattar när Temba säger att ett berg kallas bara berg om det är över 7000 meter, annars är det en kulle. Snacka om annorlunda perspektiv, Sveriges högsta berg är ju bara drygt 2000 meter, d.v.s. en liten kulle!

 

Vi anländer till Jiri efter åtta långa timmar av busstortyr, huvudvärk och oljud. Det ska nu bli skönt att äntligen få börja vandra. Jiri är en liten stad på 12000 invånare som är relativt utsträckt med en huvudgata som plötsligt slutar i en stor vändzon. Här tar vägen slut. Förr när man inte kunde flyga till Lukla var detta enda vägen till Mount Everest, där leden börjar här i Jiri. Men att gå härifrån upp till Base Camp skulle nog ta nästan två veckor av tuff bergsvandring. Nu skall vi bara till bhandar, en by som ligger sju-nio timmar bort.

 

Rahm är en mörk liten smal man som inte säger så mycket. Han bor i Bhandar med sin familj där han är bonde. Men han är även en porter, en otroligt stark sådan. I sin stora flätade korg ligger massor med väskor och annat. Han bär allt med en rem över huvudet, han bär alltså 30 kg med huvudet, helt makalöst.  Vad som förbryllar mig mest är att han bara har på sig ett par gamla bruna finskor av skinn, så långt ifrån vandringskängor man kan komma. Rahm säger inte så mycket, han verkar vara den typen, den tysta. Vi beger oss iväg längs en torr fin vandringsled. Jag bär på min 95 liters Haglöfsryggsäck, nyfiken om jag alls kommer att orka de drygt 25 kilo den innehåller. Men jag är ganska envis av mig, så det ska nog gå bra!

 

” Excuse me mister,” ropar en ung pojke. Vi har inte vandrat länge från Jiri när vi når ett vackert hus där utsikten är fantastiskt vacker. Två pojkar stannar mig och Temba när vi passerar huset. Jag förstår direkt vad det handlar om. De två unga grabbarna är Maoister och insamlar ”kollekt” av utländska vandrare längst leden. De berättar om att de strider mot en korrupt regering och vill att jag stödjer deras kamp. Enligt vad Temba berättat tidigare har jag inget annat val än att betala. Jag ger dem 500 rupies, vilket motsvarar 50 kr, en egentligen obetydlig summa för mig. Jag undrar vad de gjort om jag inte betalade?! Jag får fylla i ett papper och får i gengäld ett kvitto på att jag betalat, som jag kan visa upp om jag blir stannad igen. På kvittot syns kommunisternas märke, nu har jag ekonomiskt bidragit till kommunismen! Jag skakar hand med pojkarna och vi fortsätter vår vandring. Jag måste tillägga att jag inte vid något tillfälle kände av någon fientlighet, men man har ju hört vad som kan hända när man gör sig ovän med maoisterna.

 

Vi vandrar uppför, nerför, med mer vacker utsikt ju högre vi kommer. Gröna skogar, risterasser, dalgångar och höga snötäckta bergsmassiv i fjärran förgyller ögat. Vi ser Dorje Lakpa långt borta och de andra bergen i Langtang regionen. Vi passerar ”Tea houses” där vi stannar och vilar, äter, dricker te och pratar med främlingar. Jag förstår givetvis inte ett dugg! Men leenden och skratt säger mer än turen ord, det är en trevlig vandring.

 

Efter en övernattning på ett ”Guesthouse,” ännu fler branta upp och nerförspartier, efter att ha passerat den lite större byn Shivalaya , når vi till slut Bhandar. Klockan är tre på eftermiddagen den 19e November, efter 10 timmars total vandring, går vi nerför vandringsleden genom Bhandar mot Tembas hus. Nu börjar min tid här, en dryg månad på 2300 meters höjd över havet, med Sverige på andra sidan Jordklotet. Det sägs att Nepal är som en annan värld, jag skulle vilja påstå att Bhandar är en helt annan värld. Jag ser fram emot ännu ett äventyr här!

ciao.

Martin Isaksson

 

 

Mediadream Webbyrå

My Music

Stay

Goodbye

Higher

Dry your eyes


2018 Martin Isaksson Exploring the himalayas
Webdesign & Hosting by Mediadream.se Webbyrå