Pike, 4200m, "The best Wiew piont in Nepal"

Date: 2007-11-29

26 Nov

Jag tycker det är kul att leka med barnen, jag antar att det beror på att jag då får leva ut min barnsliga personlighet. Vad som är roligt med barn är att de är lätta att roa, en grimas eller ett överdrivet leende kan lätt räcka för att få dem alla att skratta. Det gör inte så mycket att jag inte förstår något alls av deras prat på Nepali, skratt och lek är ändå ett universellt språk. Jag trollar lite med kortleken inför barnen och deras ögon glöder av förundran. Där sitter Sonam, Pasang och lilla Choten med hennes livliga leende.

 

En eld brinner intensivt i rummet som är fyllt av rök. Det svider i mina ögon så jag får sätta mig vid det lilla fönstret som står på glänt för att få lite frisk luft. Över elden lagas mat i en stor wokpanna, det fräser och matoset blandas med den tjocka röken i taket. Jag och Temba har nu påbörjat vår vandring mot Pike och tillbringar nu första natten hos Tembas systers familj med deras nio barn. Endast fyra av dessa bor fortfarande hemma medan resten är utflugna eller studerar i Kathmandu.

 

Vi har nu vandrat hela dagen, nerförsbacke från Bhandar till en stor älv på endast 1600 möh, sedan uppför till 2500 möh igen, en lämplig stigning. Vi passerade vattenfall, regnskogsliknande tät skog, stenfyllda stigar och hängbroar. Vi ser utsikten över Numburumassiven, ståtliga snötäckta toppar med en höjd på drygt 7000 möh. Människorna här i bergen lever ett hårt liv. Familjens barn där vi nu bor går som brukligt till skolan varje dag, nerför en liten backe på 900 fallmeter, ända ner till älven. När skoldagen är över har de en lämplig vandring på några timmar brant uppför innan de är hemma igen. Men de klagar inte, de är glada att få gå i skolan. Det skulle betäcknas som höghöjdsträning i idrottssammanhang hemma, här är det vardagen för människorna.

 

Pike är en bergstopp på 4200 möh. Det är tre dagar bort från Bhandar, en väldigt kuperad vandring. I Nepal är det aldrig rakt på, först skall man passera otaliga dalgångar och bergspass innan man slutligen når sitt mål. Pike är enligt Temba, som har över 25 års erfarenhet av guide- och trekkingbranchen i Nepal, troligen den bästa utsiktstoppen i hela Nepal. På en bra dag ser man 8 av de 14 bergen i världen som sträcker sig över 8000 meter över havet. Det ska bli otroligt spännande.

 

På vägen upp passerar vi människor, mycket barn och porters som bär otroliga laster. Barnen tigger efter pennor, "Hello pen?", säger de. Temba berättar en rolig historia om en engelsman som var hans trekkingklient för många år sedan som hette Ben. Han undrade förvånat, "How do they know my name?",  då barnen frågade efter pennor. Det lät väl som, "Hello Ben!". Jag skulle också bli förvånad om de visste mitt namn när de hälsade...

 

Tembas Systers familj bor i ett stort stenhus på en brant bergssluttning, som alla andra i den här delen av Nepal. Här finns ju inga plana markytor. Här behandlas jag med otrolig gästvänlighet, god mat och oräknerliga antal tekoppar. Vi skrattar och har det trevligt, trots vissa kommunikationsproblem. Temba agerar tolk och jag försöker utveckla mitt ordföråd i Nepali, men det är inte lätt.

 

Slutligen frågar jag återhållsamt Temba varför alla här har så många barn?! Han svarar med ett skratt och säger att folk inte har så mycket annat att göra här på kvällarna än att göra barn. Det förklarar ju saken.

 

27 Nov

 

Andra dagen mot Pike. Vilken otroligt vacker utsikt vi har över dalen med Bhandar på andra sidan, så nära men ändå väldigt långt borta. Idag följde Tembas systerson Dendi med oss som bärare och hjälpreda, vilket visade sig vara mycket lyckat med tanke på att Dendi är otroligt duktig på att laga mat. Vi började vår vandring uppför, och det fortsatte även uppför hela dagen. Med vackert väder, klarblå himmel och med snötäckta himalaya i fjärran var det en trevlig andra dag på vandringen, ända tills de sista två timmarna då mörka moln svepte in över bergen och stal all utsikt. Ajdå, vad händer nu, blir det ingen utsikt från Pike imorrn? Ingen rår på vädergudarna. Men det skadar aldrig att be, vilket vi alla gjorde. På eftermiddagen nådde vi det lilla klostersamhället uppe i bergen, täckt av moln och dimma, bara några timmar kvar från toppen av Pike, på 3500 möh. Här bor människor som vill leva i frid, så långt ifrån människor som möjligt. Munkarna och nunnorna vill här tömma sina sinnen, leva utan bekvämligheter och finna stillhet och inre harmoni. Personligen så blir jag lite deprimerad här. Det är kallt, mörkt och smutsigt. Jag får klä på mig alla varma kläder jag har och sätta mig så nära elden jag kan, med pannlampan på och läsa i min bok. Jag försöker drömma mig bort till en varm soffa hemma i Sverige, med Henny i min famn och en varm kopp choklad. Gärna även med en tjock filt. Jag känner mig inte så god till mods för tillfället. Jag har insett att vågor av hemlängtan kommer lite då och då, det får jag bara acceptera. Det är svårt att föreställa sig vilken kulturkrock detta är om man inte upplevt det själv. Detta är riktiga Nepal, inte det turistanpassade Nepal. Vi övernattar hos en gammal väderbiten kvinna i hennes enkla trähus, lågt i tak, skitigt men ändå gästvänligt. Dendi lagar en god skål äggnudlar och friterad potatis, sedan somnar jag tidigt i min varma sovsäck, som vanligt med fötterna dinglandes utanför sängkanten.

 

28 Nov

 

Klockan är 04.30 och vi stiger upp och packar det allra nödvändigaste. Det är svart ute och stjärnorna lyser på den klara himlen. Vi börjar vandra i mörkret, med pannlampor och raska steg. Jag och Dendi går i förväg, Temba tar det lugnare p.g.a. värk i benen. Nu är det högt över havet, så här högt har jag aldrig någonsin varit förut. Min pulsklocka bevisar höjdens effekter på kroppen. Hjärtat agerar som om det vore en skidtävling, trots att vi vandrar i ett relativt mediokert tempo. Svetten rinner. Skogen tar slut och berget blir kalt. Solen börjar nu stiga upp och vi når toppen 07.00, 4200 meter över havsnivån. På toppen av Pike står ett stort stenfundament med buddhistiska böneflaggor. Jag är mållös.

 

Himlen är klarblå, molnen ligger nere i dalen, kanske 2000 meter under oss. Solen stiger i öster och färgar horisonten röd och ger liv åt bergens kontraster. Från väster ser jag Dhaulaugiri, Annapurnamassiven, Manasulu, Xixabangma Feng ( i Tibet), Mount Everest, Lhotse, Makalu och Kanchenjunga långt börta mot öst. Samtliga av dessa berg sträcker sig över 8000 meter över havet. Jag ser även det vackra berget Ama Dablam, med sina två spetsar. Det här är magiskt för mig.

 

Jag och Dendi knäpper bilder. Han pratar inte så bra engelska så kommunikationen funkar sådär, men vad gör det. Det här är den hittills häftigaste stunden i mitt liv. Efter en halvtimme kommer äntligen Temba. Vi sätter oss på bergets läsida, där inte vinden blåser och där solen skiner. Vi dricker te och äter kex. Vi knäpper ännu mer bilder.

 

Sedan vandrar vi hemåt. Efter flera tebjudningar och ett besök i ett kloster når vi till slut Dendis hem igen samma eftermiddag där vi övernattar. Tack Dendi för hjälpen!

 

29 Nov

 

Idag vandrar vi hem mot Bhandar igen. Ner i dalen och upp längs slingrande stigar. Den näst yngste sonen i familjen, Sonam 14, följer nu med till Bhandar för att köpa 30 kg ris som han dagen efter vandrar hem med igen. En 14 årig pojke med 30 kg ris bärandes med huvudet, 5 timmars kuperad vandring. Behöver jag säga mer... På vägen upp mot Bhandar möter vi en hel grupp med porters som bär på varsin rulle plåttak som burits från Jiri, två dagar bort. Varje rulle väger 85 kg! De ska användas till en skola.

 

Efter några timmar är vi hemma i Bhandar igen, efter en otroligt häftig upplevelse. Jag är rörd.

Martin Isaksson

 

 

Mediadream Webbyrå

My Music

Stay

Goodbye

Higher

Dry your eyes


2018 Martin Isaksson Exploring the himalayas
Webdesign & Hosting by Mediadream.se Webbyrå