Min tid i Bhandar, Everest Base Camp Nästa!

Date: 2007-12-13

"Namaste Martin Dai," (Hej storbror Martin) ropar lille Karma när han kommer springandes mot mig. Med sin elvaåriga späda kropp, skelögdhet och stort leende skuttar han och hoppar omkring med ändlös energi. Han tycker det är kul att leka med storebror Martin, spela schack, "Snake and ladder" och fäktas med bambupinnar.

 

Det var kallt idag, molnen täckte himlen och släppte inte igenom ens en gnutta solljus. Jag har haft på mig dunvästen, mössa och handskar hela dagen. Det värsta är inte att det blivit kallare, utan att folk här har obefintlig isolering i husen. Idag var det 5 grader både ute och inne. Den bekvämligheten att kunna springa omkring med T-skirt inomhus här är inte ens tänkbar, om man nu inte vill frysa ihjäl! Men jag vet att så fort solen kommer fram blir det direkt svensk sommarvärme här.

 

Min tid i Bhandar börjar närma sig sitt slut. På fredag om tre dagar skall jag och Tembas systerson Dendi Sherpa tillsammans vandra härifrån hela vägen till Kala Pattar ( Everest Base Camp.) Hela den historiska Everestleden på 16 dagar, det skall bli en upplevelse. Sedan skall jag flyga till Kathmandu från Lukla. Efter vår långa vandring kommer dt bli riktigt skönt att komma till Tibet Guest House i Kathmandu och få återhämta mig några dagar, duscha, tvätta och sitta uppkopplad till internet. Här i Bhandar har det naturligtvis inte varit möjligt att surfa på internet. Jag har dock kunnat ringa här vilket varit bra, det finns ju hela två telefoner i byn!

 

Jag kommer att sakna Bhandar. Den första tiden här var lite jobbig för mig mentalt, det är så mycket här i Nepal som är annorlunda, så mycket som vänds upp och ner. Man får ändrade perspektiv, man förändras. Jag har mött fina vänner här, underbara människor och ovärderliga kontakter om jag vill återvända till Nepal för mer trekking i bergen någon gång i framtiden. Bhandar är en lugn plats där tiden tycks gå i slow motion, människor är avslappnade, gästvänliga och glada, trots att livet här i jämförelse med hemma är väldigt hårt. Jag har under tiden här pendlat mellan att vara lite smått uttråkad och väldigt harmonisk, man är inte van att ha det så lugnt. Förutom ljudet av helikoptern som är på väg till eller ifrån Lukla, så är det alltid väldigt tyst här. Det är skönt! På mornarna innan solen går upp ser man barn komma gående genom skogen bärandes på ved och massor av lövkvistar, som sedan korna äter. Efteråt går de förhoppningsvis i skolan. Men många barn måste stanna hemma och arbeta på gården. Barnen här får börja tidigt med att arbeta och hjälpa till hemma

 

Ongdi och Dorje är två härliga grabbar, båda är lärare på Sherpa School, (Inte samma skola där jag undervisar), i Bhandar och i min ålder. Två lördagar i rad har vi alla tre varit ute på dagsvandringar till två mindre utsiktstoppar på över 3000 meter över havet i närheten av Bhandar, Yakanagi och Samten Chholing. Det har varit väldigt kul och med otrolig utsikt! Vi besökte även ett kloster som låg högt uppe i bergen. Där var det kallt och rått, jag förstår inte hur människor kan vilja leva där... Dorje Lama bor längre ner i Bhandar och efter varje gång jag besökt honom får jag vandra uppför i någon kilometer. Han bor med sin fru i ett stort hus som de håller på att renovera. Jag har varit ditbjuden på middag en gång, efter en god middag satt vi och pratade länge in på natten. Ongdi är en rolig kille, hans engelska är så dålig att vi knappt kan kommunicera alls. Det blir mycket missförstånd, ofta följt av skratt. 

 

 Idag var jag nere på "gågatan" i Bhandar och träffade lille karma på väg från skolan. Det var kallt och molnigt och jag hade på mig full mundering, men han skuttade omkring enbart i sin lilla skitiga skoluniform. Jag tog med honom in på en av de få små butiker och köpte en röd dunjacka och en tjock randig mössa åt honom. Kläderna passade perfekt! Karma var glad, det var viktigast.

 

För några dagar sedan vandrade Temba för att åka hem till Kathmandu igen och jag flyttade till en lärare på skolan, Mingmar Lamas familj. De har fyra barn och bor i ett stort hus alldeles bredvid skolan där jag undervisar. Det är bra här, det är kul med alla barn runtomkring. Mingmars son Sonam, som är 11 år, tycker det skitkul att jag bor hos dom. Vi har roligt, jag, Sonam och Lille Karma, som är kompis med Sonam. Dom drar med mig runtomkring Bhandar och hälsar på folk. Det komiska är det att de yngre barnen pratar mycket bättre engelska här än de äldre.

 

Skolan där jag undervisar heter Shidarta Boda Primary School och är från början ett projekt som Namaste Nepal varit med och sponsrat. Där arbetar två lärare med drygt 40 elever, som är på låg- och mellanstadienivå. Jag undervisar i engelska, vilket jag tycker är väldigt roligt. Idag sjöng vi lite sånger på engelska och de fick titta på lite bilder från Sverige på min dator. Elevernas engelsknivå är väldigt låg, eller i vissa fall obefintlig, så därför har jag fokuserat på att lära dem enkla grunder, att presentera sig och föra ett enkelt samtal med en engelsktalande person. Det är roligt att se hur de snabbt gör framsteg. " How are you? I am fine thank you," hörs allt oftare bland eleverna på skolgården där de springer omkring och leker. Det här är en rolig erfarenhet!

 

Nu börjar nedräkningen, jag har varit här i Bhandar sedan den 20e November men skall nu vidare med Everest Base Camp i sikte härnäst. Bhandar är en vacker plats, hit vill jag återvända någon dag!

 Martin Isaksson, 10 Dec 2007.

Martin Isaksson

 

 

Mediadream Webbyrå

My Music

Stay

Goodbye

Higher

Dry your eyes


2018 Martin Isaksson Exploring the himalayas
Webdesign & Hosting by Mediadream.se Webbyrå