"I am happy meet you..."

Date: 2007-11-12

Sonan Sherpa, mannen som i våras besteg Världens högsta berg Mount Everest, utstrålar en ödmjukhet trots sin enorma bedrift. Claes, Temba samt undertecknad träffar honom i hans klädfabrik i centrala Kathmandu, Everest hardwear. Hans klädmärke var första Nepalproducerade klädmärket som nådde Everests topp. Dom producerar allt möjligt som sovsäckar, dunjackor och ryggsäckar osv. Jag får veta att jag kan få vilka klädesplagg jag vill skräddarsydda efter min längd, perfekt! Vi blir uppbjudna på te och Sonan visar upp vackra bilder från när han står på världens tak, med sin egenproducerade dundräkt. Vi knäpper bilder och jag blir än en gång påmind av hur ovanligt lång jag är bland det nepalesiska människorna.

 

Vi reser till Odari.

 

” I am very happy meet you!”, sa lillkillen på cykeln som följde mig flera kilometer genom småbyarna på den slitna asfaltsvägen. Jag hade tydligen fått en ny vän. Alla jag sprang förbi följde mig med blicken, ”Namaste!” ropade barnen efter mig, den allmänna hälsningsfrasen här i Nepal. Jag trodde innan jag reste till detta underbara land att mina finaste minnen skulle vara alla vyer av himalayas mäktiga bergskedja, men jag inser nu att jag hade fel. Det är människorna här jag kommer att minnas. Barn med stora lysande ögon och skrattande leenden kommer fram till mig på gatan av nyfikenhet, de ställer sig gärna framför kameran och poserar för att sedan få titta på bilden på displayen. Dom har aldrig sett något liknande, varken en vit man i min längd eller en digitalkamera. Alla skrattar och lyser av glädje, det är underbart att se. Det är inte svårt att få kontakt med människor, alla har nära till ett leende.

 

Vi har varit i Kathmandu i några dagar men for därifrån igår för att resa hit till Odari, en skola i södra Nepal som föreningen Lions och Namaste Nepal byggt upp. Odari liger bara 3 mil från Indien. Här får unga flickor en yrkesubildning vilket är grunden till ett drägligt liv här, en plats där fattigdomen alltid gör sig påmind. Vi kom hit igår, till en stor vit byggnad helt i sten, mitt ute på slätten. Vi hälsades välkomna med sång och dans. Det bor drygt 20 unga flickor här på skolan, som har hög standard jämfört med omkringliggande byggnader. Vi bli välkomna med dans, sång och skratt. Det finns mycket glädje här.

 

Vi vandrar genom byn. Det är som att tiden har stannat för flera hundra år sedan. Små stigar slingrar sig runt hyddorna där familjer lever hand i hand med djuren. Trots fattigdomen märker man snart att det ändå är relativt rent här, kvinnorna sopar sina lergolv varje dag och håller fint. Barnen flockas kring oss även här, jag kan inte undgå att tänka på att trots deras levnadsstandard så verkar människor otroligt lyckliga ändå, barnen skrattar och utstrålar livsglädje. Även de vuxna hälsar artigt, ”Namaste”. Deras väderbitna ansikten bevisar att livet kanske inte alltid är så lätt på denna plats.

 

Som jag skrev tidigare så är det svårt att dokumentera här. Bilder fångar aldrig livet eller glädjen på rätt sätt. Texten beskriver bara en del. Det här är en plats jag vill ta med mina nära vänner. Internetmöjligheterna är bristfälliga...

 

Vi får hoppas att jag en dag kommer tillbaks hit.

Martin Isaksson

 

 

Mediadream Webbyrå

My Music

Stay

Goodbye

Higher

Dry your eyes


2018 Martin Isaksson Exploring the himalayas
Webdesign & Hosting by Mediadream.se Webbyrå